/zoner

Kommer på mig själv på att nynna på den här låten. Promenerar till och från skolan istället för att åka spårvagn, sätter solglasögonen på huvudet och lägger undan vinterjackorna för förvaring. Det är vår nu. Man hör det på fåglarna, man ser det i rabatterna, och man känner det när man promenerar på asfalten. Vägen in i framtiden börjar lysa starkt, men man är ännu inte tillräckligt nära för att veta när vägen delar sig, när den tar slut eller om man i tid kommer att inse när man har gått vilse. I dag är det exakt tre månader kvar tills jag tar studenten (!!!), och jag kan inte sluta fantisera om parkhäng och promenader och turer med cykel.

I december 2012 hade jag vitt hår och drömde om vår och frihet. Jag var 17 år och gick inte på krogen i samma utsträckning som jag gör nu, istället var jag desto mer full hemma istället. Ofta med Pippo. Hon och jag brukade fantisera om våren och äventyra genom spontana rackartyg för att förgylla mörkret med roliga minnen. Precis som de flesta stunder i livet var det en trevlig men samtidigt otrevlig tid beroende på olika faktorer. Jag mådde väl inte så bra men Pippo fick alltid upp mig med hennes vettiga livssyn.

Göteborg har omgivit mig i alla riktningar förutom uppåt i 18 år. Staden kan vara ganska trevlig men den känns som gjord för rastlöshet, ändå har jag inget annat att jämföra med. Jag har inte ens bytt bostad en endaste gång. En del av Göteborg sitter inpräntad på min arm, och det är Majorna. I Majorna bor min mamma och i Majorna har jag kunnat må ganska bra genom åren. Stadsdelen har ibland fått agera som någon slags trygghets-oas för min del. På skolorna som jag har gått på bodde de flesta barnen i Masthugget/Linné, men de som bodde i Majorna har jag alltid värderat lite högre på något vis. Jag har funnit de mer intressanta och jag har insett att de jag har känt därifrån har varit mer speciella. Jag älskar Göteborg väldigt mycket, främst för det emotionella värde som staden inrymmer, men jag är jävligt sugen på att resa mig för att gå nu. Jag behöver lite upptäckar-lust och behov av att läsa på gatuskyltar. Jag behöver tveka vilken linje jag ska ta för att komma hit eller dit, jag vill inte längre leva på rutin, för rutiner, det hatar jag.

Är väl lika ointressant som de flesta människor. Spenderar lite för mycket tid på onödigheter, ibland så mycket tid att det kan bli ångestframkallande. Tar slut mina pengar på öldrickande som ofta är ganska meningslöst. Jag tänker ganska mycket om saker men tycker inte så mycket. Jag är väldigt pessimistisk och har också lätt för att ge upp.

 

Min största fobi är förväntningar och det följer mig vart jag än går, inte minst i skolan. Det ska bli skönt att få ta studenten i vår för skolan har rivit ner mig lite, men som kompensation har Filip byggt upp mig lite. Filip är en kille jag gillar och han är bäst på många vis. Han får en guldstjärna.

Trots att det har varit sommar har den här bloggen legat under is några månader. Det har varit bra, den har behövt sin paus. Jag tror att sist jag höll i en kamera var det när jag med smutsiga händer fotade med en engångskamera på Emmaboda. Den senaste veckan har dock begäret skrikit inom mig igen. Begäret efter att fotografera. Jag gick förbi min vän för att låna hennes kamera en dag, och nästan direkt insåg jag åtminstone en av anledningarna till att jag under den här tiden hade slutat att fota. Jag insåg att jag ju faktiskt hade lagt undan kameran för att jag ville se världen på riktigt, och inte genom sökaren. Jag hade märkt att det varit så mycket intryck som försvunnit från mig bara för att mina ögon undermedvetet sökt efter en bra bild.

 

Den här tiden när jag inte fotat har varit en fantastisk tid. Jag har träffat många intressanta människor, pratat om mycket intressant och gjort mycket intressant. Därför tror jag inte att jag kommer ägna mig så mycket åt foto i dokumentationssyfte längre, men jag har tankar om nåt annat. Jag orkar inte längre med att bli bedömd efter hur jag uttrycker mina intryck i bild, men jag tänker inte låta det kväva min kreativitet. Jag älskar ju att fota. Det har verkligen varit sunt med den här pausen för jag har verkligen insett det då.

 

När jag promenerade hem från min vän kunde jag inte hålla mig ifrån kameran. Jag stannade till för att krympa in världen till en liten fil, samlat på mitt minneskort. Det stannar till en man vid mig. "Fotograferar du också?", frågar han. Det har tagit många år för mig att inse att det inte finns någon annan jävel än jag själv som bryr sig om att jag får göra mina intressen, på mitt sätt. Det är ingen som kommer ihåg om jag flåsar mycket när jag springer, eller om jag är kass på att sätta skotten när jag spelar basket. Det finns ingen som vet om bilderna jag tar blir bra eller dåliga för den delen heller. Dock blir jag fortfarande obekväm när folk ger mig en extra blick, så därför blängde jag till en början lite på mannen när han kikade på mig. Han frågade vad jag använde mig av. Jag sade att allt jag ägde var trasigt. Han sade att han själv hade si och så dyr utrustning och han gav mig tips om mitt fotograferande, men inte fan betyder det att han är bra. Hans utrustning sätter inget pris för hans estetik. Så nu ska jag gå och göra mina idéer till grymma fucking produkter. Hej.

I början av året skrev jag i min anteckningsbok

. nostalgi-sorg .

satte på mig sjömansklänningen och tryckte på play på cd-spelaren så det är så jag säger det-skivan började snurra. sedan promenerade einar och jag till en loppis vid dalheimers hus! fick med mig det som syns på bilderna nedanför hem. vi åt glass vid plaskis, pratade och kollade på skivor och filmer på andra långgatans skivhandel. nu är det kväll, snart blir det väl vin. men först en fika med freja. kram puss hej MILKSHAKE

typisk söndag

Jag har skaffat Instagram, och äger det mycket fantasifulla namnet knullabulle. Är ganska ny och har bara drygt 50 följare. Kolla in här ----> KNULLABULLE