/zoner

Föreställningen började vit och tyst och slutade i ett kaotiskt darrande rivningsprojekt. Jag älskade den här pjäsen. Den var stark, svag, skälvande, berörande och aggressiv. Den var punk. Den fick publikens känslor att stå på sin spets. Antingen chockerade, roade, eller obekväma. Den stod för all den öppenhet jag alltid trånar efter att få se mer utav, men aldrig riktigt får. Den öppenhet som gör att jag själv kommer på en mängd med idéer jag vill genomföra, fastän kanske inte alla blir av. Just den sortens känsla. Att vi har den stora makten över våra egna liv. Och så en liten extra eloge till den vackraste mannen av alla: Jesper Odelberg. Jag har alltid älskat honom, varför vet jag inte riktigt, men jag tror att en betydande faktor är att han har medverkat i filmen Livet är en schlager. Den filmen älskade när jag var liten. För övrigt var Att begära tre systrar en mycket bra pjäs. Tack.