/zoner

"Feminister är ett gäng håriga manshatare". Det är ingen ovanlig fras man får höra, och det är inte ovanligt att folk skriver om just uttalanden i den stilen heller. Fler och fler verkar dock märka att det är något som inte alls behöver stämma, att det till och med oftast är så det inte ser ut. Det är en bra grej, hoppet om mänskligheten ökar då en smula och man kan fortsätta kampen om rättvisan. Personligen är jag inte alls särskilt bekväm att kategorisera mig i ett fack med manshatare. Jag tycker faktiskt det är ganska obehagligt. Alla är vi ändock olika, och precis som de skillnader som finns mellan människor finns det likväl stora skillnader mellan feminister. Den samhörigheten behöver inte vara starkare än vad den är mellan människa till människa.

 

Något som dock gör mig så otroligt trött är uteslutandet av män när det kommer till feminism, rent generellt. Det är inte sällan det inträffar att människor brer på bilden om att "feminister är ett gäng (håriga) manshatare", ändå förväntas alla att män helt sonika ska vara feminister. Oavsett huruvida man har förstått begreppet feminist rätt eller inte, så är det faktiskt så att när det väl kommer till kritan så är det vad majoriteten av oss är. Det sker enorma mängder kommentarer från folk som pekar på motsatsen vilket givetvis beror på alla de normativa strukturer som finns, men när man väl talar med folk, då är det inte särskilt många som förespråkar sådana klassiska exempel som att kvinnor ska ha lägre inkomst för lika arbete osv.

 

Varje uttalad feminist jag träffar, blir jag lite extra glad varenda gång det är en man jag möter. Det är inte så det borde vara, men jag tycker det är starkt att hitta en bra väg trots bortkastelsen. Jag är med i feministgrupper, som enbart är riktade till kvinnan. Affischer på min skola som skyltar om skolans feminist-grupp har bara illustrerade kvinnoansikten att marknadsföra med. Utifrån sett är det inte särskilt konstigt att folk uppfattar feminism i sig som en kvinnoverksamhet. Vi klagar på män som inte är feminister, ändå är de ibland inte välkomna att bidra med goda tankar, åsikter och lösningar. Jag tycker det är så oerhört paradoxalt. För varje människas rätt, för jämställdheten. Feminism, för både mannen och kvinnan.

Trots att det har varit sommar har den här bloggen legat under is några månader. Det har varit bra, den har behövt sin paus. Jag tror att sist jag höll i en kamera var det när jag med smutsiga händer fotade med en engångskamera på Emmaboda. Den senaste veckan har dock begäret skrikit inom mig igen. Begäret efter att fotografera. Jag gick förbi min vän för att låna hennes kamera en dag, och nästan direkt insåg jag åtminstone en av anledningarna till att jag under den här tiden hade slutat att fota. Jag insåg att jag ju faktiskt hade lagt undan kameran för att jag ville se världen på riktigt, och inte genom sökaren. Jag hade märkt att det varit så mycket intryck som försvunnit från mig bara för att mina ögon undermedvetet sökt efter en bra bild.

 

Den här tiden när jag inte fotat har varit en fantastisk tid. Jag har träffat många intressanta människor, pratat om mycket intressant och gjort mycket intressant. Därför tror jag inte att jag kommer ägna mig så mycket åt foto i dokumentationssyfte längre, men jag har tankar om nåt annat. Jag orkar inte längre med att bli bedömd efter hur jag uttrycker mina intryck i bild, men jag tänker inte låta det kväva min kreativitet. Jag älskar ju att fota. Det har verkligen varit sunt med den här pausen för jag har verkligen insett det då.

 

När jag promenerade hem från min vän kunde jag inte hålla mig ifrån kameran. Jag stannade till för att krympa in världen till en liten fil, samlat på mitt minneskort. Det stannar till en man vid mig. "Fotograferar du också?", frågar han. Det har tagit många år för mig att inse att det inte finns någon annan jävel än jag själv som bryr sig om att jag får göra mina intressen, på mitt sätt. Det är ingen som kommer ihåg om jag flåsar mycket när jag springer, eller om jag är kass på att sätta skotten när jag spelar basket. Det finns ingen som vet om bilderna jag tar blir bra eller dåliga för den delen heller. Dock blir jag fortfarande obekväm när folk ger mig en extra blick, så därför blängde jag till en början lite på mannen när han kikade på mig. Han frågade vad jag använde mig av. Jag sade att allt jag ägde var trasigt. Han sade att han själv hade si och så dyr utrustning och han gav mig tips om mitt fotograferande, men inte fan betyder det att han är bra. Hans utrustning sätter inget pris för hans estetik. Så nu ska jag gå och göra mina idéer till grymma fucking produkter. Hej.

I början av året skrev jag i min anteckningsbok